Världen är en stor plats och det finns inga fasta punkter att hålla fast vid, det som för stunden verkar vara en solig klippa kan snabbt visa sig vara ett löst stenblock som följer med ner i fallet. Går det att lita helt på en annan människa och vilka av dom i så fall? Är det bättre att chansa och falla ner i mörker en gång för mycket för att vara säker på att inte missa någon?

Glädjen kan vara svår att få tag på och ofta blir det en gyllene ko som dyrkas. En avgudabild får stå i den riktiga glädjens ställe som en livboj på öppet hav. Det är bättre att tillbe ett beläte än att vara ensam med sin sorg. Har någon kommit in i livet och lyst upp de mörka vrårna är det svårt att tänka rationellt. Hjärnan vägrar inse att det bara är glädje för stunden och att det leder till mera sorg i ett längre perspektiv.

Det går inte att leva livet ensam och personligen är det inga problem. Det finns föräldrar, det finns syskon, det finns vänner och inte minst döttrar. Detta räcker långt om än inte hela vägen men för stunden är det vad som bjuds så det är till att stå ut med livet som det är.

Skrapas det på ytan går det att finna en kvinna. Någonstans i skuggorna i bakgrunden. Kommer någon för nära gömmer hon sig, vill inte ge sig tillkänne. Likväl existerar hon och bedyrar dagligen sin kärlek. Det är en grumlig, den, värmer för stunden men känns besk i eftersmaken. Det är inte den offentliga kärleken som går att visa upp för bekanta, den måste hållas hemlig. Hon vågar inte ta steget fullt ut. För egen del är lyckan för sällsynt för att våga pressa, ställa krav och böna och be. Tänk om pressen gör henne arg, tänk om jag driver henne bort istället för hit. Både kroppen och själen vill ha henne men hon vågar inte avsluta sitt gamla liv, hon är fast, hon mår dåligt. Vem bär skulden till det? Felet är inte mitt, hon mådde dåligt i sitt gamla liv innan jag dök upp. Men likväl vågar hon inte bryta och likväl vågar jag inte pressa. Frågan är om det är värt det. Blir jag så mycket lyckligare när jag är med henne att det väger upp hur jag mår när jag inte får träffa henne? Svaret lär inte dröja många dagar, jag har snart fått nog av denna ständiga jakt på närhet, ömhet och glädje. 

Hur som helst, livet är för jävla kort för mörka tankar, det är lika bra att ge fan i allt och börja odla mustasch

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En resa tar sin början samtidigt som en annan går mot sitt slut. Min nya framtid har precis startat från grunden och jag försöker nogsamt se till att de positiva sakerna från förr följer med mig. Det jag vill få med mig är framförallt min barn och de...

Kroppen är slut. Hjärnan orkar inte mer. Magen vill ha näring men musklerna vägrar ge efter. Nykterheten gör ett återtåg i mitt liv efter en veckas frånvaro och jag måste säga att jag, under stundom, har saknat att kunna styra min kropp och tanke i b...

Människor.   Det finns en jävla massa av dom.   En del är vackra, en del är direkt obehagliga att titta på. En del bär på mörka hemligheter medans en del är lika öppna som en hundörad bok.   Jag vet inte var denna text kommer att sluta, jag kommer at...

Vad är det värsta som kan hända en människa?   Som far till två vackra flickor måste jag säga att det absolut värsta i min värld skulle vara att någonting hände med barnen. En invalidisering av mig själv hade varit en baggis i jämförelse.  Jag inser ...

Listan på saker som får mig något irriterad kan göras lång och samma sak kan nog sägas om i stort sett alla människor som har en förmåga att tänka själva. Men det ska jag inte gå in på nu, det jag vill avhandla idag för att kunna gå vidare med dagens...