Vad har jag egentligen för förhållande till språket? Jag har ingen som helst koll på de grammatiska reglerna och jag skulle komma sist i varje rättstavningstävling jag ställer upp i. Be mig inte förklara tempus, verbformer, subjekt, pronomen och syftningsfel. Jag skulle inte kunna lära ut någonting inom det svenska språket. Men jag vet fan i mig hur det ska vara på något vis.

Under de senaste veckorna har jag kollat runt på bloggar och tidningshemsidor, läst artiklar och inlägg och känt ett ökande vrede för varje sekund som passerat. Finns det ingen korrekturläsning längre? När slutade lärarna lära sina elever att ha lite koll på särskrivning och interpuktion. Återigen vill jag säga att jag själv inte är någon virtuos när det kommer till skrivning men det måste finnas någon gräns. Var kommer dessa särskrivningar ifrån och vad kan man göra åt dom? Fängelse känns lite för grovt. Ett påpekande i kommentatorsfältet alldeles för intetsägande.

Jag vet inte vart jag vill komma med denna text. Det känns som språket på något vis håller på att slingra sig bortom räckhåll för mig, som om jag håller fast vid förlegade värderingar, trots att jag ännu har några år till trettio. Acceptansen för felstavningar, förkortningar, särskrivningar, felaktig interpunktion och liknande sprider sig mer och mer och på insidan faller jag ner på knä med armarna sträckta mot himlen, ansiktet är förvridet till en mask av vansinne och munnen är öppen som för ett avgrundsvrål. Men inget ljud kommer, mitt inre förstår att jag inget kan göra åt saken, att det hädanefter kommer att vara helt okej att använda sig av så många som 4-5 utropstecken eller frågetecken i följd. Kroppen orkar inte ta kampen med den stora, grå massan som väller fram över internet.

Jag försöker gå en egen väg. Skriva långa inlägg utan någon som helst substans, i likhet med en mängd andra. Skillnaden jag vill åt är att försöka konservera något av min uppfattning om korrekt språkbruk till eftervärlden. Något som inte är det lättaste när det enda jag har till mitt förfogande för att göra detta är en dator där "S" knappen har en tendens att kärva emellanåt.

Försök inte hitta någon form av röd tråd i inläggen som kommer upp här med ohyggligt oregelbundna intervall, jag kommer att skriva om det jag behöver få ur mig när jag känner mig ensam, när barnen åker till sin mamma, när jag är glad eller när jag är full.

För övrigt finns det alldeles för få offentliga toaletter i den här jävla stan. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En resa tar sin början samtidigt som en annan går mot sitt slut. Min nya framtid har precis startat från grunden och jag försöker nogsamt se till att de positiva sakerna från förr följer med mig. Det jag vill få med mig är framförallt min barn och de...

Kroppen är slut. Hjärnan orkar inte mer. Magen vill ha näring men musklerna vägrar ge efter. Nykterheten gör ett återtåg i mitt liv efter en veckas frånvaro och jag måste säga att jag, under stundom, har saknat att kunna styra min kropp och tanke i b...

Människor.   Det finns en jävla massa av dom.   En del är vackra, en del är direkt obehagliga att titta på. En del bär på mörka hemligheter medans en del är lika öppna som en hundörad bok.   Jag vet inte var denna text kommer att sluta, jag kommer at...

Vad är det värsta som kan hända en människa?   Som far till två vackra flickor måste jag säga att det absolut värsta i min värld skulle vara att någonting hände med barnen. En invalidisering av mig själv hade varit en baggis i jämförelse.  Jag inser ...

Världen är en stor plats och det finns inga fasta punkter att hålla fast vid, det som för stunden verkar vara en solig klippa kan snabbt visa sig vara ett löst stenblock som följer med ner i fallet. Går det att lita helt på en annan människa och vilk...