Listan på saker som får mig något irriterad kan göras lång och samma sak kan nog sägas om i stort sett alla människor som har en förmåga att tänka själva. Men det ska jag inte gå in på nu, det jag vill avhandla idag för att kunna gå vidare med dagens göromål är hur i helvete det svenska samhället ser på jämställdhet och föräldraroller bland annat. Jag flaggar redan nu för att det kan finnas en del faktafel i följande text och det beror på att allt skrivs ur mitt perspektiv och inte utgår från hur jag känner när jag tar del av nyhetsflödet. Så påpeka om ni vill men förvänta er ingen ursäkt om ni inte kan argumentera på ett bra sätt för eran ståndpunkt. Nåväl, nu startar jag självterapin:

I Sverige är det synd om ensamstående mammor. Detta är en halvsanning som mestadels media trycker upp i våra ansikten tills vi väljer att acceptera det som en grundläggande naturlag. 

Jag håller absolut med om att det till viss del är synd om ensamstående mammor, i de fall där de blivit lämnade av en otrogen make(ävn sambo, pojkvän eller flyktig bekantskap som inte vill ta något ansvar passar in här, i min värld behöver man inte vara gift för att skaffa barn ihop, men för att spara plats väljer jag att hädanefter använda "make/maka" som en förenkling.), i de fall där pengarna inte räcker till barnens mat eller hyran eller vad det nu kan vara. Jag säger alltså ingenting om att det inte skulle vara synd om vissa i denna gruppen av människor. 

Men i rättvisans och jämställdhetens namn borde det också vara synd om ensasmstående pappor i minst samma utsträckning. Jag har emellanåt svårt att få pengarna att räcka hela månaden, min maka var otrogen och stack, jag får ingen hjälp av samhället för att klara mig, dessutom måste jag svälja att det är yttert sällen som någon från media bestämmer sig för att skriva någonting om killar/män som får klara sig på en inkomst som ligger någonstans i närheten av existensminimum. 

Jag bryr mig egentligen inte om att det inte skrivs något om folk i min situation, jag är inte ute efter medlidande eller en hög med pengar, jag har mina barn och övrig familj och känner allt som oftast att det finns en hel del lycka som kommer inifrån och jag har lärt mig leva på den.

Men ändå, jag har svårt att släppa att tidningarna alltid är intresserade av moderns perspektiv och skiter i faderns. Jämställdheten hamnar i skymundan och det beror troligen på att en viktig del i ämnet är barnen. Barnen har alltid varit kvinnans avdelning ända sedan arten människa bodde i grottor och det verkar inte som media är villiga att medge att utvecklingen har gått framåt. Det är inte längre nödvändigt att kvinnan vaktar och sköter om barnen medans mannen jagar mat. Nu finns det mesta att inhandla på konsum och mannen kan således ägna mer tid åt att umgås med sina barn och lära känna dom. 

Hela feministvågen har gjort att det är omöjligt att föra en konstruktiv debatt om jämställdhet under ett bra tag framöver. I stället för att försöka få till stånd en dialog om vad som måste göras så har de stängt sina öron och höghalsat proklamerat att alla män är talibaner, riksbetäckare och potentiella våldtäktsmän. Efter sådana uttalanden är det lika illa i min värld att kalla sig feminist som komminust eller nazist. Jag vet att de idioter och "retoriker" som förstört inte är riktiga feminister utan mer manshatare men icke desto mindre har de lämnat ett så stort avtryck i jämställdhetsdebatten att jag inte längre vill ha något att göra med någon som kallar sig feminist. Mycket hellre en stark kvinna som har något att komma med, som kan uttrycka sina tankar och dessutom kan lyssna på och bemöta frågor och kritik. Det finns många sådana kvinnor mes dessvärre är det allt som oftast hardcore feministerna som får allt mediautrymme och förhindrar på så vis en utveckling.

Jämställdheten måste bli bättre i landet men det är inte en enkelriktat gata, det finns områden där männen inte har haft tillträde och det finns områden där kvinnorna inte haft tillträde. Det måste öppnas dörrar åt båda hållen, att det blir lite korsdrag under en period får vi helt enkelt försöka leva med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En resa tar sin början samtidigt som en annan går mot sitt slut. Min nya framtid har precis startat från grunden och jag försöker nogsamt se till att de positiva sakerna från förr följer med mig. Det jag vill få med mig är framförallt min barn och de...

Kroppen är slut. Hjärnan orkar inte mer. Magen vill ha näring men musklerna vägrar ge efter. Nykterheten gör ett återtåg i mitt liv efter en veckas frånvaro och jag måste säga att jag, under stundom, har saknat att kunna styra min kropp och tanke i b...

Människor.   Det finns en jävla massa av dom.   En del är vackra, en del är direkt obehagliga att titta på. En del bär på mörka hemligheter medans en del är lika öppna som en hundörad bok.   Jag vet inte var denna text kommer att sluta, jag kommer at...

Vad är det värsta som kan hända en människa?   Som far till två vackra flickor måste jag säga att det absolut värsta i min värld skulle vara att någonting hände med barnen. En invalidisering av mig själv hade varit en baggis i jämförelse.  Jag inser ...

Världen är en stor plats och det finns inga fasta punkter att hålla fast vid, det som för stunden verkar vara en solig klippa kan snabbt visa sig vara ett löst stenblock som följer med ner i fallet. Går det att lita helt på en annan människa och vilk...